Jag vaknade hemma hos mig strax innnan tio morse av en strålande sol som förstärktes av den gnistrande snön. Mycket är underbart hemma hos mig... men inte allt.
Man ska inte ha för vana att gå ner till köket hemma hos mig på mogonen utan en anständig utstyrsel på sig... där sitter nämligen allt som oftast diverse patrask eller mer eller mindre omtyckta bekanta. I morse var inget undantag; Där satt Crister och Yan (vettefan hur hennes Thailändska namn stavas). Fan, kom igen Sofia, tänk trevliga tankar, tänker jag och ut kommer ett:
"Nääämen häääj! Vad roligt att se er"
Vilket det iofs var, fast kanske inte så roligt som om de inte hade varit där. Nästa par att stövla in i mammas nystädade hall var Avholmspôjkarna (far och son)... de kom iofs med sprit så det var väl ok.
Hemma hos mig bör man vara förberedd på att sticka ut på diverse ansträngande friluftsaktiviteter, iaf. om bror och sis är hemma. Denna dagen var inget undantag; Dagens aktivitet var en tur i skidspåret.
(Sidospår: Jag måste bara säga att jag var mycket bättre än syrran på det här med längdskidor trots att hon är den av oss som har craft-vindställ, splajsans ny utrustning och ska köra tjejvasan... Moahaha! (Jag är sällan bättre än henne på grejer, så jag måste få gotta mig).)
Hemma hos mig blir mamma hysterisk (mer än vanligt) i närheten av större högtider. Jag försöker hålla mig undan men det funkar sådär. Hennes beordrande, fördömande, förebrående, röst skär igenom alla husets väggar och dessutom genom märg och ben. Jag verkar för övrigt vara den som hon ansätter mest. Alla andra får trevliga små antydningar som:
"skulle du kunna mangla en duk lite senare kanske" eller "har du lust att bla bla bla".
Jag får:
"Sooofiiiia! Nu tycker jag att du faktiskt kan ta å hjälpa till med nå'nting. Diskningen är kvar till dig, å det ska göras NU!"
När jag hade avklarat diskningen kom ett:
"Du G-L-Ö-M-D-E att torka av bordet" med spydig röst.
En sekund efter att jag blev klar med att hacka madeln till glöggen kläckte hon ur sig med lika spydig röst
"Den som sist använde kniven och skärbrädan måste diska den".
Hur länge ska jag klara av det här? Protesterar jag blir jag anklagad för att vara barnslig (Jag är ju minstingen).
Hemma hos mig består den äldre kvinnliga sidan av familjen av en grupp skvallrande domedagsprofeter. Det dröjde inte långt in på julmiddagen innan de konversationen ledde dithän.
Mamma: Ja, vi försöker ju å lugna ner oss lite med julklapparna. Vi kom ju överens om att vi bara skulle ha lite roliga småprylar.
Jag tänker: Ok, ingen informerade mig.
Sis: Ja, jag håller med om att det är lite uppshaussat.
Mamma: Ja, Julia, vi prata ju på telefon hur vi skulle göra. Lite plojgrejer liksom. Jag leta efter nå sånt, nå som smäller kanske, men det var svårt häromkring.
Mamma berättar exalterat en historia om en kollega som hade en penna vilken gav ifrån sig stötar.
Jag: Då kan vi ju lika gärna Slicka på batterier eller nåt.
Pappa skrockar förnöjt.
Mamma (Fattar inte ironin i min röst): Nämen Sooofiia, då blir det ju ingen överraskning.
Jag tänker: Herrgud var fick jag min hjärna ifrån?
Jag: Nej, men ungefär lika kul.
Jag: Vaddå? ska vi köpa grejer från Buttericks eller?
Mamma (fattar inte ironin nu heller): Ja, men precis! Gud va kul. Har ni Buttericks i Göteborg?!
Alla utom mamma ser förvirrade ut. Vi andra hade nog missuppfattat det här med roliga småprylar.
Efter lite snack om grannar går konversationen helt osökt in på skvaller och domdagsprofetior.
Mamma: Ja, jag har ju vare påväg till Kalls (Granngården) för å hälsa på (Vad hon nu hette).
Jag: Vaddå, är inte han ihop med den där andra?
Mamma: Nej hon var ju helt dekadent!
Jag: Jaså, vaddårå?
Mamma: Ja om man gillar att dricka grogg och röka hela nätterna skulle hon väl vara bra.
Pappa (helt oväntat inlägg): Har du prata mä Karin-på-café (Karin-på-café ett sammanhängande namn) nu?
Mamma: Ja, det kan väl hända.
Pappa mumlar nåt om skvallerkärringar.
Jag: Det kan inte hända att du överdriver lite eller?
Mamma: Va? Jag? Näe, det är precis så.
Sis: Du är ju känd för att spä på lite morsan.
De andra håller med. Mormor, asgarvar. Mamma mulnar.
Sedan går konversationen vidare på nån gubbe som det är ute med som alldeles säkert ska dö... men då hade jag redan stängt öronen.
Är det såhär hemma hos nån annan eller är det bara jag som måste utstå något så (iofs ganska roligt) frustrerande på julhelgen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är väl så det är för oss i den yngre generationen rent generellt runt den här tiden.
Problemet är väl bara att alla tror att de tillhör den yngre generationen och så... tja. You know, julafton liksom.
"Hemma hos mig består den äldre kvinnliga sidan av familjen av en grupp skvallrande domedagsprofeter."
Vännen, har du läst min blogg? I så fall vet du att det bor små profeter i singrarna också. Dessutom möts jag av fan. fan! FAN! minst fyra gånger under alla storhelger. Det går liksom inte att undvika.
Vidare bråkar vi hela tiden för att försonas lika fort. Idag satte vi till och med en tid för slut-på-bråk. Klockan var elva, jag var skitsur och stod och skrek mitt i halmstads centrum. Mitt i alltihopa (samtidigt som jag hotade att åka hem) bestämde någon att vi skulle träffas igen klockan ett och äta lunch. Och när vi väl träffades var vi glada igen. Vi är helt krejsy. Det är alla familjer.
Skicka en kommentar