Sofia, Bandidos och Hells angels

Sitter på rockbaren vid black jack-bordet och har det jäkligt tråkigt. Tre stabbiga pojkar vankar fram... ja du vet vankar... som bara riktigt tuffa killar kan. Färgglada västar har de också, för västar är inte ovanligt på rockbaren. Västarna är dekorerade med massor av röd-gula tygmärken. Mc-killar, tänker jag, håller ju på med sånt. På en väst stod det "president" för övrigt. Runt "presidentens" hals hänger det största guldsmycke jag sett i hela mitt liv... det vägde nog ett kilo!

[Vem är det som syr fast alla de där märken förresten, träffas de på tisdagkvällar och plockar fram nål och tråd eller är det deras flickvänner eller mammor som, efter mycket tjat, går med på att hjälpa dem. Det måste vara pilligt att tråckla med de där dasslocken till nävar.]

Bara en av pojkarna spelar... för fyrahundra. Jag är mitt vanliga glättiga jag och berömmer honom för att han vinner. Jag får till och med hans ansikte, som först var hårt som sten och gömt i en mörk luva, att ljusna och till och med spricka upp i ett stort leende. han går därifrån med femtonhundra (fan också) och en väldigt nöjd uppsyn och över hala ryggen på hans "president-märkta" väst sitter ett till broderiarbete: "Bandidos"

Man har ju hört en del... hoppas jag inte var för trevlig, man vill ju inte ha fel beundrare liksom.


[En timme eller två passerar]


Sen står nästa mc-hårdis i väst med "president-märken" på och hänger i dörröppningen till höger om mig. Han ser uppfordrande på mig med höjda ögonbryn. Jag nickar igenkännande och det verkar han bli nöjd med. Det här är mer en "torshammare och bockskägg" hårding. Han och hans "possé" kommer fram till bordet. Jag skämtar med dem också, som jag gör med de flesta. På deras ryggar såg jag, när de gick, stora döskallar med änglavingar... you know?

Tur att de första hade hunnit gå.