Hem till byn

Åkte hem till Byn igår... det är på två vis det (om jag ska säga som avholmspojkarna). Dubbla känslor att lämna Göteborg; Har inget emot att slippa regnet och plusgraderna men andra mysigare inslag som ligger mig varmare om hjärtat var inte alls roliga att lämna.

Skillnaderna och likheterna slår mig ömsom i ansiktet när jag minst anar det och gör mig ömsom alldeles varm innombords och ibland lite rädd.

Tuffade norrut genom landet men såg först inget av skillnaderna förutom att en stockholmsbrud gjorde sig hörd när hon började närma sig sin hemstad; En av tåggrannarna bad henna sänka sin grymt hiskeliga, högljudda, med vilken man skulle kunna väcka lik, mobilsignal. Då slog hon bakut och bad dem att sänka sitt spädbarn som hade gnytt från och till under resan (Ok, gråtande barn på tåget är halvkul men kom igen tjejen!). Vidare höjdes volymen på mobilsignalen, som upprepades ofta pga. den dåliga täckningen, och tiden mellan första ringsignal och svar blev längre och längre, allt detta för att visa sitt trots mot det unga paret med babyn som hon för övrigt referarade till i sin mobilkonversation som "the bitches".

"Vilket bitchigt ungt par med en baby"... liksom ?

Jag är ledsen Stockholmare... mina fördomar om er bara fortsätter att bekräftas, men det kanske har att göra med mina self-schemas iofs?

Det var alltså första skillnaden mellan lite mindre staden, vilken vara Göteborg, och den lite större staden, vilken vara el Stockholmo.

Norr om Stockholm, där om jag har förstått rätt inte så många Göteborgare har satt sin tass, började det av någon anledning på kännas hemtamt. I lilla Gävle kliver ett par luriga grabbar som jag ganska snart känner igen på. De gick på mitt gymnasium och tillhörde de vilka vi andra kallade för "esteterna", de verkade för övrigt fortfarande tillhöra denna "subgrupp". De konverserade med kulturella och obligatorsika inslag som: relevanta filmer med kommunistiska inslag, citat från tillräckligt okända kommunistiska profeter, för dem intressant musik (också tillräckligt okänd för att vara intressant... säkert med kommunistiska inslag också) mm. Jag har suttit på fester med de här personerna (ja man har ju inte så många att välja på i glesbygden) och det kändes så jävla hemma!

Här stötte jag på en skillnad mellan den större staden och denna lilla staden; I den lilla staden har man mindre valmöjligheter vad det gäller umgänge vilket jag tror gör oss småstadsbor till mer flexibla människor... eller kanske bara bittra och trångsynta?

Av tåget på Hudiksvalls station... vilar mitt öga på Glada Hudiks vackra snötänkta hus och känner lugnet... då kör en kille (eller pôjk kanske jag ska säga) med snusen halvägs ut och kepsen i nacken förbi, tutar och lyfter hakan sådär häftigt som bara en 740-raggare kan. Endera kände han igen mig eller så var det en alltid lika trevlig och uppskattad, snaskig invit.

Detta är faktiskt en likhet vare sig man kan tro det eller ej. Dessa personer finns även i vårt lands större städer, om än dock i varierande tappningar. Denna modell är trots allt ganska synonym med landsortshåla.

Tar bussen vidare innåt landet (ni trodde väl inte att jag bodde i stan?) sisådär en 3 mil, vem räknar?... det går ju på en snôrkvart. Lungt på torget i Delsbo; Till och med Delsbopôjkarna är hemma hos mamsen dan innan julafton... nästan alla iaf. Kära mor hämtar mig och vi åker vidare (Ni trodde väl inte att jag bodde i det lilla samhället med både mataffär och bankomat?). 2 å en halv mil till ungefär sedan kör vi upp på vår gårdsplan och jag öppnar bildörren. Ahh... den härliga doften av ren luft, snö, granbarr och annat underbart som jag förväntar mig, men vad kommer om inte:...

...SKIT?...

..."Ja, just ja, skit, det var så det luktade på landet, det hande jag glömt".

Ännu en skillnad; Det luktar varierande och inte alltid gott i stan men det luktar sällan hästskit. Fast hästskit är ju nice. Det är ju, om och får lov att citera en kär vän, "den bästa skiten".

När jag ska sova är det... T-Y-S-T... det händer inte heller i en stad... fan vad nice.